Så finansieras krishantering

Hanteringen av krisande banker och andra institut ska i första hand finansieras med hjälp av det fallerande institutets interna resurser, genom att aktieägare och långivare påförs förluster och vid behov också svarar för återkapitalisering. Under vissa omständigheter kan det dock krävas kompletterande extern finansiering. Även om denna finansiering hämtas utanför det krisdrabbade institutet är det ändå instituten själva som ska svara för den. Det åstadkoms genom de avgifter som instituten betalar in till Riksgälden och som samlas i särskilda statligt administrerade finansieringsarrangemang. I Sverige finns tre olika sådana arrangemang:

• resolutionsreserven
• insättningsgarantifonden
• stabilitetsfonden

Resolutionsreserven

Resolutionsreserven kan användas för att på olika sätt underlätta genomförandet av resolution, till exempel genom att tillfälligt stötta likviditeten i institut som försatts i resolution. Det är under vissa omständigheter även möjligt att använda reserven för att täcka delar av institutets förluster och eventuella återkapitaliseringsbehov. Det förutsätter dock att aktie- och långivare först har tagit en väsentlig del av förlust- och återkapitaliseringsbördan.

Årliga avgifter

Instituten betalar årliga avgifter till resolutionsreserven. Avgiften ska betalas så länge som behållningen vid utgången av det år avgiften avser understiger tre procent av de garanterade insättningarna under det föregående året (målnivån).

Hur avgifterna fördelas mellan instituten regleras av en delegerad EU-förordning. De större instituten betalar en riskjusterad avgift där avgiften står i proportion till institutets storlek och risk. De mindre instituten betalar en schablonavgift där avgiften fastställs enligt olika intervall baserat på institutens storlek.

Om reservens behållning inte är tillräcklig för att finansiera de åtgärder som Riksgälden beslutar om i resolution kan ytterligare medel lånas upp för reservens räkning. Underskottet i reserven och kostnaderna för lånen ska i så fall täckas genom ytterligare avgifter som tas ut från instituten i efterhand.

Resolutionsreserven uppgick totalt till 61 miljarder kronor vid utgången av 2023. Det motsvarar drygt 2,7 procent av de sammanlagda garanterade insättningarna.

Resolutionsreserven i siffror

• 2023 betalade 131 institut resolutionsavgift och totalt betalades 4,06 miljarder kronor in. 
• 59 institut betalade en riskjusterad avgift och stod för nästan hela avgiftsuttaget. De resterande instituten betalade schablonavgift. 

När når resolutionsreserven målnivån?

Resolutionsavgifter tas ut till dess att reserven når målnivån på tre procent av garanterade insättningar. Hur stora de årliga uttagen blir, samt hur många år framöver som avgift kommer att tas ut, beror dels på hur garanterade insättningar och de avgiftsskyldiga institutens avgiftsunderlag utvecklas, dels på den ränta som utgår på behållningen i reserven (baserad på Riksbankens styrränta). Det är därför svårt att med större tillförlitlighet prognostisera exakt när målnivån kommer att nås.

I tabellen redovisas hur resolutionsreserven har vuxit sedan 2019, både nominellt och i procent av garanterade insättningar. Under 2023 växte resolutionsreserven med cirka 11 procent. Samtidigt växte volymen garanterade insättningar (under 2022) med cirka 8,7 procent. 

Insättningsgarantifonden

Insättningsgarantifonden utgör finansieringsarrangemang för det skydd som insättare har om en bank eller ett institut försätts i konkurs eller i resolution. 

På samma sätt som med resolutionsreserven betalar alla banker och institut som är anslutna till insättningsgarantin en årlig avgift till Riksgälden. Avgifterna förs till insättningsgarantifonden. Om fondens medel inte räcker för att betala ut ersättning lånas ytterligare medel upp för att täcka behoven. Dessa lån ska återbetalas genom att ytterligare avgifter tas ut från instituten i efterhand.

Insättningsgarantifondens värde uppgick till 49 miljarder kronor i slutet av 2023.

Stabilitetsfonden

Stabilitetsfonden inrättades i samband med finanskrisen 2008 för att finansiera vissa stödåtgärder till det finansiella systemet. Bankerna och instituten betalade årliga avgifter till fonden fram till 2016, då stabilitetsavgiften ersattes av resolutionsavgiften. Delar av stabilitetsfondens medel fördes då också över till resolutionsreserven.

Stabilitetsfonden finns kvar för att finansiera åtgärder inom Riksgäldens uppdrag som stödmyndighet, det vill säga uppdraget att kunna ge förebyggande statligt stöd genom lånegarantier eller kapitaltillskott till livskraftiga institut. Stabilitetsfonden utgör även finansieringsarrangemang för åtgärder som Riksgälden kan vidta i sin roll som resolutions- och stödmyndighet för centrala motparter.

På motsvarande sätt som för resolutionsreserven och insättningsgarantifonden finns en möjlighet för Riksgälden att låna medel för stabilitetsfondens räkning om behållningen i fonden inte är tillräcklig för att finansiera de stödåtgärder som beslutas.   

Stabilitetsfondens värde uppgick till cirka 42 miljarder kronor i slutet av 2023.