Så hanteras garantier och lån

Syftet med den statliga garanti- och utlåningsmodellen är att säkerställa en kostnadseffektiv och ansvarsfull hantering av finansiella risker. Det sker genom att:

• Medvetandegöra risker
• Fastställa riskens storlek
• Avstyrka opåkallade risker

Enligt den svenska garanti- och utlåningsmodellen ska kostnaden för finansieringen inte bäras av skattebetalarna utan av låntagaren. En avgift eller ränta tas ut i förhållande till hur stor kreditrisken är. Det förutsätter att risken kan identifieras och mätas. Därutöver tas också en avgift ut för att täcka de administrativa kostnaderna.

Statens kostnad för garanti- och långivning blir därmed något lägre än för privata alternativ, då staten inte har någon kalkylerad vinst inräknad. Men inte så mycket lägre att det innebär någon otillbörlig marknadspåverkan. I praktiken kommer statens utfall variera över tid, men beräknas på lång sikt vara självbärande.

Först bedömer vi risken – sedan beräknar vi avgiften

Först går vi igenom bolagets verksamhet, affärsmodell, strategiska mål, resultatutveckling och kapitalstruktur. Eftersom förutsättningarna alltid varierar använder Riksgälden olika metoder för att räkna ut risken.

Därefter använder vi värderingsmetoder som ratinganalys och simuleringsmodeller. Det finns alltid ett visst mått av osäkerhet i en simulering. I grunden handlar det om vilka parametrar som ingår i modellen och vilka värden de olika parametrarna ges.

Vi analyserar tänkbara utfall och hur sannolika dessa är. Det bestämmer i grunden hur mycket ett lån eller en garanti kostar. Så här räknar vi förenklat fram avgiften: Sannolikheten för förlust x Förlustens storlek + Administrativa kostnader = Avgift

Riksdagen kan i vissa fall besluta om att ingen avgift, eller bara en reducerad, ska tas ut. Den del som därmed inte betalas av motparten ska då finansieras på annat sätt.

Begränsa statens risk

Riksgälden fastställer en avgift för antingen hela perioden eller för en begränsad tid. Det är den ekonomiska risken som styr villkoren. Om ett bolag förändrar sin ägarstruktur eller sitt risktagande kan statens risk öka. Det kan då finnas skäl för Riksgälden att omförhandla avgiftens storlek eller begära kompletterande säkerheter.

Vi för hela tiden en dialog med låne- eller garantitagaren. Om det blir större förändringar informerar Riksgälden regeringen.

Vad händer om någon inte kan betala?

Om den som tagit lån där staten via Riksgälden ställt upp med garantier av någon anledning inte kan betala, går vi in och löser låntagarens skulder. Det kallas för att infria garantin.

Då övertar också Riksgälden långivarens fordran på låntagaren. Vi kommer sedan aktivt arbeta för att få tillbaka så mycket som möjligt av låntagaren.

Riksgälden bedömer varje ärende individuellt, men tillämpar samma grundläggande principer. Vi efterskänker bara hela eller delar av vår fordran om det finns affärsmässiga skäl för det, eller om det i enstaka fall bedöms som uppenbart oskäligt att fortsätta driva in den.

Vilket regelverk styr oss?

Genom revideringen av lagen om statsbudgeten, 1996, kom också en modell för hur statens garantigivning ska se ut. Budgetlagen, 2011, förtydligade de principerna, samt att dessa även ska gälla för statens kreditgivning. I förordning (2011:211) om utlåning och garantier, ges mer detaljerade regler. Dessa regelverk bildar tillsammans den statliga garanti- och utlåningsmodellen.

Några undantag

Vissa statliga lån och garantier är dock undantagna. Det gäller kapitaltäckningsgarantier (garantikapital) som lämnas till mellanstatliga eller överstatliga finansiella institutioner, ägarkapitalgarantier såsom en grundfondsförbindelse, samt villkorslån och royaltylån (utvecklingskapital).

Utlåning som finansieras med anslag är undantagna. Lån och garantier som utfärdats innan det nya regelverket trädde i kraft, ska så långt som möjligt, hanteras i enlighet med de nya regelverket.