Avgifter

För att delta i garantiprogrammet fick institutet först teckna ett garantiavtal med Riksgälden. Institutet kunde sedan välja att ansöka om garanti för ett eller flera lån. För varje utfärdad garanti betalade institutet en avgift till staten.

Avgifterna skulle täcka kostnaderna för eventuella förluster på grund av garantierna. Totalt har cirka 6 miljarder betalats in i avgifter. Eftersom ingen garanti behövde infrias genererade programmet ett lika stort överskott till staten.

Årliga avgifter

Avgiften för att delta i garantiprogrammet beräknades per år. Avgiften utgick för varje år om löptiden på det garanterade lånet var längre än ett år. Om löptiden var kortare än ett år betalade institutet avgift för den del av året som garantin var utestående.

Löptider kortare än ett år

För lån med en löptid på upp till och med ett år var avgiften 0,5 procent av det garanterade beloppet. Avgiften gällde för alla institut som fått en garanti från Riksgälden.

Löptider längre än ett år

För lån med längre löptid än ett år bestämdes avgiften utifrån priset på kreditswappar under normala marknadsförhållanden. En kreditswapp är ett finansiellt instrument där man för över kreditrisken från en aktör, till exempel en bank, till en annan aktör. Kreditswappar kallas också Credit default swap, CDS.

Eftersom en kreditswapp kan liknas vid en försäkring mot konkurs blir priset, det vill säga försäkringspremien, en återspegling av risken i det institut som kreditswappen avser. Genom att använda priset på dessa kreditswappar uppnåddes alltså en differentiering av avgifterna utifrån risken i varje enskilt institut som deltog.

Med normala marknadsförhållanden menas de marknadspriser som rådde under perioden 1 januari 2007 till och med 31 augusti 2008.

Avgiften motsvarade marknadspriset för en kreditswapp plus ett tillägg på 0,50 procentenheter. För så kallade säkerställda obligationer var tillägget 0,25 procentenheter. Det lägre tillägget för säkerställda obligationer speglade den lägre kreditrisken i denna typ av instrument.

Avgifter för storbankerna baserades på kreditswappar

För samtliga svenska storbanker, finns marknadspriser för kreditswappar. Tabellen visar medianvärdet för respektive banks kreditswapp under perioden 1 januari 2007 till och med 31 augusti 2008. De storbanker som valde att ta upp lån under garantiprogrammet fick betala avgifter som motsvarade detta medianvärde med ett tillägg på 0,50 procentenheter.

Riksgälden fick uppgifter om marknadspriser från Riksbanken. Som källa använde Riksbanken data från Barclays, J.P. Morgan och UBS.

Schablonmetod för avgifter bygger på kreditbetyg

För de institut eller obligationer som saknade historiska marknadspriser på kreditswappar bestämdes avgiften utifrån en schablonmetod. Metoden innebar att de institut som saknade tillförlitliga historiska marknadspriser för kreditswappar delades in i kategorier efter kreditbetyg.

Avgiften för ett institut eller en obligation som hade ett kreditbetyg skulle utgå från det historiska marknadspriset för europeiska finansiella institut inom samma kreditbetygskategori.

Tabellen visar de medianvärden för kreditswappar som låg till grund för de avgifter som bestämdes med schablonmetoden. När avgifterna sattes adderades tillägget på 0,50 eller 0,25 procentenheter till medianvärdet.

De institut som saknade både kreditbetyg och historiska marknadspriser för kreditswappar betalade samma avgift som instituten inom den lägsta kreditbetygsklassen.

Tillägg för garantier utfärdade efter juni 2010

För garantier utfärdade efter den 30 juni 2010 betalade instituten ett ytterligare tillägg på 0,2–0,4 procentenheter beroende på institutets kreditbetygskategori.